söndag 3 juni 2012

久我山

Idag åkte jag och hälsade på min underbara, fantastiska, och supergulliga första värdfamilj i Kugayama.

Först mötte jag Arai-okaasan vid stationen, och det var nästan så att jag började gråta. Hon är bäst, så är det bara. Vi gick och handlade lite, och hon var helt galet imponerad över hur mycket bättre min japanska blivit. När jag kom hit kunde jag ju inte säga mycket mer än "tack", "god morgon" och typ "tack för maten", så att vi kunde ha en helt vanlig konversation var riktigt nice. Det visar ju att jag ändå blivit bättre.

Side note: Jag är faktiskt riktigt duktig på japanska när jag pratar med vissa människor, men jag blir blyg och vågar inte säga mycket runt andra. Arai-okaasan faller i den första kategorin, och dessvärre faller min nuvarande värdfamilj i den andra.

Arai-okaasan berättade att Terui hade pratat med henne om att jag ville byta familj för fyra månader sen, och att hon (Arai-okaasan) hade sagt att hon gärna hade tagit emot mig. Sen berättade hon att Terui hade sagt att det var för långt från deras hus till skolan, och att det var därför det inte funkade (vilket inte alls är vad Terui sa till mig). Seriöst, Terui är inte en person jag tycker särskilt mycket om... Speciellt när det visade sig att det bara skulle ta mig tjugo minuter extra att åka från familjen Arai till min skola jämfört med vad det tar nu. Inte långt alls alltså! Så, jag hade kunnat haft det toppen de senaste månaderna om det inte vore för att Terui är... Tja, dum. Åh.

Okej rant over. After all, vad tjänar det till att grubbla över det förflutna? Det gäller att leva i nuet!

När vi kom till deras hus var Arai-otousan där, och det kändes så bra att se honom igen. Deras gulle-hund var där också, och han var precis lika skällig som för nästan tio månader sen. :P Dock skulle jag ju inte bara träffa dem, utan deras son skulle vara med också. (Han kom hem från sitt utbytesår i USA för tre dagar sen). Jag var liiite orolig att det skulle bli stelt (jag hade ju aldrig träffat honom förut), men han var jättetrevlig och pratglad, så det var bara kul. Plus att han förstod precis hur jag känner inför hemresan nu, eftersom att han gick igenom samma sak för bara ett litet tag sen.

Vi åkte allihopa till en jättefancy restaurang och åt yakiniku och ett par andra koreanska rätter. Åh, koreansk mat är så himla god~ Ja, om man inte är vegetarian vill säga. :P Jag skojar inte, stället var verkligen vackert, och det fanns en liten bäck som gick igenom hela restaurangen, och bambu och sån där musik som de spelar på ställen där ett glas vatten kostar cirkus 300 kronor. Behöver jag ens säga att maten var himmelsk? ^__^

Tyvärr kunde vi inte ses i mer än ett par timmar, för av någon anledning ville min nuvarande värdfamilj att jag skulle vara hemma tidigt. Och så var de inte ens här när jag kom hem... =__= Men men, jag är bara så lycklig att jag fick träffa världens bästa värdfamilj en sista gång innan jag hem till Sverige. Och jag ska absolut hälsa på dem om jag kommer tillbaka till Japan i framtiden!

Och just det, jag har skrivit två till inlägg idag, så är ni söta scrollar ni ner och läser dem också. Nu är klockan kvart över elva här borta, så jag ska gå och sova. Imorgon är det skola! <3

お休み~

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar