onsdag 1 februari 2012

Det är februari

Ah, det är svårt det här med Japan. Ena stunden är allt underbart och jag vill stanna här för alltid, i nästa känns allt bara trist och värdelöst, och sen blir det bra igen. Så växlar det ungefär varannan dag, om ni fattar?

Idag, eller ja, inatt, hade jag en riktigt jobbig dröm. Jag drömde att jag hade precis hundra dagar kvar i Japan, och allt var frid och fröjd. Sen vips, så var dagarna slut och det var dags att åka hem. Jag bröt ihop totalt. Jag grät och grät, och blev riktigt deprimerad. Ingen hemma förstod, och ingen orkade riktigt bry sig heller. "Det blir bra snart". Men det blev det inte. Jag ville tillbaka till Japan, och jag stod inte ut med Sverige. Allt kändes helt hopplöst.

Sen vaknade jag. Först trodde jag att drömmen var verklig, och jag började nästan gråta. Sen insåg jag att jag fortfarande är i Japan, och att det är lång tid kvar innan det är dags att åka hem. Jag kan inte beskriva hur lättad jag kände mig.

Det fick mig att inse hur mycket Japan faktiskt betyder för mig. Även om jag tycker att det är jobbigt ibland, så vill jag inte åka härifrån. Att åka hem var det jobbigaste jag någonsin "gjort" - och det var bara en dröm! Förstår ni då hur illa det kommer att bli när det väl är dags att åka hem på riktigt?

Så nu till min poäng - Jag ska komma tillbaka hit igen efter att mitt high school-år är avslutat. Jag måste. Jag vet inte hur det ska gå till, om jag ska jobba ihop till att gå på en språkskola, eller kanske ta ett utbytesår på universitet, men något måste jag göra. Annars dör jag nog.

Nåväl, nog om det! Nu kan ni få läsa lite om min dag. Yay, spännande spännande~ (Eller inte).

Idag var inte särskilt annorlunda från igår, om jag ska vara helt ärlig. Den största skillnaden var att idag hade jag japanskalektion med Miyasaki-sensei och Hori-sensei. För er som inte kommer ihåg så hade någon bestämt att jag skulle få japanskalektioner två till tre gånger i veckan, men så blev det inte riktigt. Istället har jag lektion en gång i månaden. Men det är inte riktigt en ordentlig lektion heller...

Miyasaki-sensei är faktiskt riktigt trevlig och rolig. Han försöker verkligen göra "lektionen" intressant, och han kan förklara på ordentlig engelska när jag inte förstår. Han kommer ursprungligen från Kyushu, så hans dialekt är lite annorlunda från de övriga lärarnas (när han pratar japanska alltså). Han är en engelskalärare, och det är som sagt han som håller i lektionen. Men av någon okänd anledning måste Hori-sensei (min home room-teacher) vara med, och jag förstår inte varför. Han bara sitter där och ser lite butter ut, och han kan inte förklara något. Oh well, det finns säkert någon bra anledning som jag är för ignorant för att förstå.

Lektionen skulle i alla fall hållas i biblioteket, eftersom att det är tomt på övriga elever under lektionstid, plus att det är det enda rummet på skolan (förutom lärarrummet) som är någorlunda varmt. Men idag var det inte uppvärmt! Vet ni varför? För tydligen var det för kallt och blåsigt för att sätta igång värmen. Va? Hallå, det är väl just för att det är kallt som den måste sättas igång? Ah, japaner.

En galen grej som slog mig idag är att det är februari. Kan ni fatta det? Februari. Jag vet att det var januari igår, men i alla fall. Juni låter inte lika avlägset längre. Jösses. Ah, det känns både jätteskönt och helt fruktansvärt. Tiden flyger.

じゃ、またね~

2 kommentarer:

  1. Vad bra att han är bra!

    SvaraRadera
  2. Jag vet vad du menar , jag älskar japan och jag vill dit någon gång i framtiden .. skulle egentligen på utbytes år efter sommaren men det blev inte så , pengar problem , att åka till japan är min dröm och jag har bestämt mig för att min dröm ska bli sann , funderat till och med på att flytta dit , men det är långt dit , men vill bara säga att du är lyckligt lottad att du har fått den här chansen att åka till japan och vara där ett heeelt år, så njut så gott du kan , och lite extra till mig , en helt främmande främling kanske, men en med samma intresse , så jag önskar dig lycka till och hoppas att du får några helt fantastiska månader som återstår.

    Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden.

    SvaraRadera