måndag 31 oktober 2011

Tokyo - Dag 1

Hej på er!

Nu ska ni äntligen få höra om mina och Annas spännande äventyr i Tokyo! Risken finns att det blir ett lååångt inlägg, så jag skulle föreslå att ni tar er något att äta och kanske tar en power nap innan ni sätter igång.

Jag steg upp tidigt, tidigt för att hinna med en buss till stationen, men dessvärre gick det inte en buss när jag trodde att det skulle göra det vilket resulterade i att jag blev lite sen. Tanken var att jag skulle ta ett tåg från Chigasaki, och att vi skulle mötas på Tokyo station för att därifrån gemensamt åka till hotellet. Men det var okej att jag blev sen, för då åkte helt enkelt Anna och hennes pappa och checkade in och så åkte jag själv till hotellet efter dem. Men mitt lokalsinne är ju, som de flesta vet, inte det bästa, så Anna fick komma och möta mig på tunnelbanestationen.

Det var ett glatt återseende, men jag måste säga att vi ändå hanterade det hela ganska bra. Det blev inte världens scen (med svenska mått mätt), men de få japaner som var där kollade kanske lite konstigt på oss. Efter det bar det av till New Otani Hotel (googla det, för jag har inga bilder) för att dumpa min väska. Det var så himla fint! Femstjärnigt till och med! Och utsikten var jättevacker. Haah, om man ändå bodde i Tokyo~ Men men, vi stannde där ett tag och pratade och hade det trevligt innan vi gav oss av för att äta lunch.

Vi gick till en jättefin liten restaurang som låg alldeles i närheten av hotellet, och där åt vi OKONOMIYAKI! <3 Det är ju så himla gott! Det var den typen av restaurang där man lagar till maten själv, med ett slags spishäll mitt på bordet. Väldigt mysigt och väldigt roligt. Jag som är pro på att laga till okonomiyaki (inte alls), lyckades bra med att vända den första. Anna fick kämpa snäppet mer med den andra, men hon gjorde riktigt bra ifrån sig hon också. Vi passade även på att beställa in Takoyaki, och det var inte helt fel det heller.

Efter det drog vi vidare till Shibuya. Vi gick mest runt och pratade och fotade, och vi gick både till Shibuya 109 och till Starbucks. Innan vi fikade så gick vi dock och tog purikura, och bilderna blev riktigt bra! Jag fattar inte hur Anna kunde ta så perfekta bilder på första försöket... Själv failade jag totalt första gången jag tog purikura. Oh well. På Starbucks fick vi vänta ganska länge på att få sittplatser, men de vi fick var vända mot ett fönster som hade utsikt över det där jättestora övergångsstället som finns med i så många filmer och där alla går över i ett enda virrvarr. Anna tog jättemycket bilder på vimlet, men sen kom någon som jobbade på Starbucks fram och sa att man inte fick fota, så då blev det inga fler. Varför man inte fick fota vet jag inte, men Anna hade en teori att de kanske inte vill att folk ska ta upp sittplatserna på caféet bara för att ta bilder, så vi kan säga att det var därför.

Vi tog själva en tunnelbana till Shinjuku, och planen var att där möta Annas pappa och tillsammans gå till Alice i Underlandet-restaurangen som vi hört så mycket om. Den skulle ligga en minut från stationen. Vi gick. Och gick. Och gick. Och trots att vi frågade en massa människor så hittade vi den inte, så efter att ha irrat runt i mer än en halvtimme beslutade vi att det var bäst att ge upp och gå någon annanstans i stället. Det blev curry, vilket jag inte hade något emot alls. Jag älskar japansk curry! Det och okonomiyaki är mina favoriträtter här tror jag bestämt.

Annas pappa ville se på fotboll efter maten, så när han gick iväg till en sportbar gick vi till ett karaoke-ställe alldeles i närheten. Det är nog något av det roligaste jag gjort den jag kom hit till Japan. I Sverige är ju karaoke bara sjukt pinsamt, för alla är så seriösa och så måste man sjunga inför en massa människor man inte känner. Men här i Japan så får man sitta i privata, mer eller mindre ljudisolerade bås, och då kan man ju sjunga precis hur illa man vill utan att det gör något. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att det kanske inte är jättebra att ta i för kung och fosterland om man redan är sjuk och hes (min röst är fortfarande inte normal än - tre dagar senare!).

Efter ungefär en timmes intesivt sjungande tyckte vi att det var dags att börja dra oss tillbaka till hotellet. Egentligen var vårt rum anpassat för två personer, men sängarna var så stora att det inte var något problem för Anna och mig att dela. På vägen hem så stannade vi till och köpte både iskaffe, melonbröd, odango och grönt te, allt för att Anna skulle få prova. Hon gillade varken melonbrödet eller odangon, men drickan gick bra.

Innan vi gick och la oss så gjorde vi lite te för halsen, och så satte vi oss vid det stora fönstret och åt belgiska (nederländska?) våfflor och pratade till klockan två på natten. Inte det smartaste vi kunde ha gjort kanske, men can you really blame us? Vi är ju vana att ses varje dag för tusan. :P

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar